matildaeklöw

Natten till måndagen den 7 oktober började jag ana att något var på gång. Jag började få regelbundna värkar direkt så jag började klocka dom. Vi ringde tidigt på morgonen till Fredriks mamma som skulle komma och passa Wille. Men fram på morgonen avtog värkarna. Jag blev så irriterad för jag hade redan gått över sju dagar och ville verkligen ha ut ungen. Och att sedan behöva ha ont heeela natten "helt i onödan" kändes jättejobbigt. Jag ringde in till förlossningen på morgonen när jag fortfarande hade värkar och de sa att jag fick komma in när det kändes som att det började närma sig. Jag fick helt enkelt göra som jag ville.

 

Under dagen skulle jag till min barnmorska på vanlig undersökning. Allt såg bra ut men jag berättade att jag haft värkar under natten så hon undersökte mig men jag hade inte öppnat mig någonting. Som sagt, smärta helt i onödan. Jag blev ännu mer irriterad så när vi kom hem gick vi ut på långpromenad. Jag hade inga värkar alls längre och började tro att jag kanske skulle få ha bebisen i magen resten av livet :-)

 

Timmarna gick och jag gick och la mig ganska tidigt, var jättetrött eftersom jag inte sovit något natten innan. Fick väl sova några timmar innan jag vaknade vid två och var kissnödig. Då kände jag första "riktiga" värken, och då bara visste jag att det var på gång. Kändes så intensivt med en gång, gjorde sjukt ont i både mage och rygg. Jag gick och la mig och såg på tv, ville inte väcka Fredrik riktigt än. Men när klockan började närma sig fyra orkade jag inte vara själv längre. Jag väckte Fredrik som flög upp. Värkarna var riktigt intensiva och gjorde så otroligt ont. Jag ringde in till förlossningen igen och de sa likadant som natten innan, jag fick komma när jag kände att jag inte orkade vara hemma längre. Vi ringde till pappa som kom ner och skulle stanna hos Wille. Klockan var väl strax före fem när vi åkte mot Karlstad och i Skåre var vi så nära på att krocka med en älg. Blev livrädd samtidigt som jag var så inne i min egen bubbla att jag knappt orkade bry mig. På radion spelades "Wrecking ball" och det är en låt jag ALLTID kommer få en särskilt känsla i kroppen när jag hör. Att genomgå ett värkarbete gör verkligen otroligt ont och är väldigt svårt att beskriva samtidigt som det är det häftigaste man kan vara med om.

 

När vi kom fram till Karlstad hade jag om möjligt ännu mer ont. Orkade knappt prata med undersköterskan som tog emot oss utan fick andas igenom värk efter värk. De kom nu ganska tätt men jag kände ändå "ååå nu ska du ut unge". Var liksom inte att jag kände "jag orkar inte" utan jag var mer peppad.

 

Efter en kort stund kom en barnmorska in och undersökte mig. Jag var så rädd för att jag skulle haft värkar igen utan att öppna mig men när hon undersökt mig visade det sig att jag var öppen 7 cm! Blev otroligt lättad och kände att det värsta var gjort. Bara 3 cm kvar tills helt öppen och jag kände mig återigen riktigt peppad på att detta klarar jag galant.

 

Barnmorskan frågade vad jag hade tänkt för smärtlindring och jag sa att jag inte kände att jag behövde någon än. Hade jag klarat öppna mig 7 cm hemma utan smärtlindring tyckte jag att jag kunde klara mig en stund till. Men hon höll inte med, hon tyckte jag skulle börja med lustgasen så det gjorde jag. När Wille föddes var lustgasen min bästa vän och det blev nästan likadant denna gången. Kan ju inte direkt påstå att den ger någon som helst bedövning men den gör att man fokuserar på nått annat vilket jag tror kan hjälpa.

Barnmorskan som tog emot oss sa efter undersökningen "jag tror vi kommer ha bebis ute innan klockan sju". Riktigt så fort gick det inte utan när hon gick vid sju kom det två nya barnmorskor in. Kommer så väl ihåg att hon sa "åh vad kul för barnsmorkorna som kommer nu som får vara med om en så fin förlossning direkt på morgonen".  En av barnmorskorna var elev, alltså inte färdig så varje undersökning som skulle göras fick göras två gånger för att eleven skulle lära sig också. Helt otroligt jobbigt när man har så ont men hon var så gullig och nästan bad om ursäkt så det gjorde absolut ingenting.

 

Timmarna gick och jag fortsatte andas lustgas. Provade förlossningspallen och satt där en stund. Fredrik satt bakom mig och höll om mig och det var väldigt skönt för ryggen. Otroligt skönt med en ny ställning. Dock orkade jag inte sitta särskilt länge eftersom jag har så svårt att vara still när jag har så ont. En stund satt jag på pallen men till slut orkade jag inte utan ville bara upp och gå.

 

Värkstimulerande dropp sattes eftersom inte det ville hända så mycket, bebisen ville inte sjunka ner riktigt och jag började bli trött. Värkarna var hela tiden regelbundna och jag ville bara att det skulle vara över. Droppet sattes i höger arm och jag drar nån gång under en värk ut det så det får sättas på nytt i vänster arm. Efter förlossningen är över frågar jag Fredrik vart allt blod kommer ifrån, hade inte ens märkt att jag dragit ur droppet. Då är man smärtpåverkad ;-)

 

När klockan är 08.54 står det i mina journaler "patienten börjar bli lite uppgiven". Nu hade det blivit riktigt riktigt jobbigt och jag vet att jag sa flera gånger om och om igen "jag orkar inte mer, ni förstår inte men jag orkar verkligen inte mer". Vet att barnmorskan en gång sa "men Matilda tänkt vad många som säger så till mig, jag vet ju att du orkar mer och kommer klara det här". Men jag hade så svårt att tro henne, trodde inte jag skulle klara av att få ut bebisen själv. Var så trött och hade så ont så ville helst att dom skulle hämta sugklockan och dra ut honom precis som dom gjorde med Wille. Sugklockan var det värsta under min första förlossning, ändå var jag beredd att genomgå det igen för att det skulle vara över.

 

Klockan närmar sig tio och jag vet att barnmorskan säger att det inte är länge kvar nu. Jag får ny kraft och bara känner att jag ska klara av det. Bebisens hjärtljud går ner så en läkare tillkallas som var med på rummet tills bebisen kom ut. Efter ca 7 timmars värkarbete, varav 4 på förlossningen, många "jag klarar inte detta" och "jag orkar inte mer" kom äntligen lillebror ut! Som vi väntat. På sin storebrors födelsedag och allt. Klockan 10.00 föddes vår Hugo, en 4370g tung och 52 cm lång alldeles perfekt bebis född med endast lustgas. Lyckan var total!

När Hugo äntligen kommit ut tror jag att jag sa säkert 100 gånger "åh va skönt att han är ute, gud vad skönt". Vi låg kvar på förlossningen fram tills klockan 16 samma dag. Åt de fantastiskt goda smörgåsarna och tog världens skönaste dusch. Vi fick åka hem om vi ville men jag var så trött och sliten och vi skulle ändå på läkarundersökning dagen efter så vi valde att checka in på patienthotellet en natt. Var så skönt att få sova ut och Hugo var väldigt sliten och tagen efter förlossningen. Sov nästan hela tiden.

 

Vi fick besök av mormor och moster på kvällen och de hade köpt med sig mat. Jag fick fruktansvärda eftervärkar så jag låg med frossa på kvällen. Därefter gick jag på panodil och voltaren i några dagar för eftervärkarna ville inte ge med sig.

 

 

Förlossningen med Hugo var verkligen underbar! Skulle kunna göra om det samma dag igen. Önskar så att alla som haft en jobbig första förlossning får genomgå en sånhär fin förlossning med för då är det så sjukt mäktigt! Med Wille tyckte jag bara att det var hemskt. Jag var verkligen LIVRÄDD för att behöva gå igenom detta en gång till men nu gick det som en dans. Med Wille hade jag ju i stort sett all bedövning som fanns men nu räckte det med lustgas, kändes väldigt skönt.

 

Det sjukaste av allt är väl ändå att mina två killar är beräknade samma dag och sedan födda samma dag. Jag var dessutom på ultraljud den 6 maj med båda och fick positivt graviditetstest med båda den 19 januari. Tror nog det är ödet <3