matildaeklöw -

Onsdag

Ja idag är det onsdag och nästan halva veckan har gått. Vart tar dagarna vägen? Förstår inte..

Hugo blev två månder i söndags, herreguuuuud. Han är fortfarande världens nöjdaste bebis och sover jättebra (peppar peppar). Nu senaste nätterna har han somnat vid 23 och vaknat mellan 6 & 7. Så jag känner mig utsövd ganska ofta. Men jag vaknar ju ändå och måste kolla så han andas då och då. Denna ständiga oro som mamma, hualigen.

Imorgon är det dags för Willes första Luciatåg. Jag läängtar! Ska bli så mysigt. Har bakat lussekatter och imorgon ska vi baka pepparkakor som vi ska ta med och fika där efter lussandet.

Wille slutar verkligen aldrig att förvåna mig. Har alltid fått höra att han är duktig på att prata men nu har han börjat säga så roliga saker. Om jag t.ex. säger "nej så får man inte göra" eller nått liknande säger han "oooookaaaaj". Eller om jag frågar nått och han inte vet " Inge (som han kallar sig själv) veet inte". Eller om han frågar mig nått och jag svarar jag vet inte säger han "inge inte heller vet". Och det är inte sällan det kommer 5 ords meningar från hans lilla mun. Och jag blir lika förvånad varje gång. Likaså med sånger, han kan jättemånga sånger redan. Han uttalar ju inte alltid orden rätt men han vet liksom vad det ska vara för ord och försöker verkligen få fram dom. Min lilla skrutt som blivit så stor!

Nu ska jag snart mata Hugo för sista gången sen tar vi kvällen. Imorgon är Wille ledig från dagis så vi myser nog i sängen en stund på morgonen, definitivt bästa stunden på hela dagen <3

Kram

2013-12-11 @ 21:47:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Förlossningsberättelse

Natten till måndagen den 7 oktober började jag ana att något var på gång. Jag började få regelbundna värkar direkt så jag började klocka dom. Vi ringde tidigt på morgonen till Fredriks mamma som skulle komma och passa Wille. Men fram på morgonen avtog värkarna. Jag blev så irriterad för jag hade redan gått över sju dagar och ville verkligen ha ut ungen. Och att sedan behöva ha ont heeela natten "helt i onödan" kändes jättejobbigt. Jag ringde in till förlossningen på morgonen när jag fortfarande hade värkar och de sa att jag fick komma in när det kändes som att det började närma sig. Jag fick helt enkelt göra som jag ville.

Under dagen skulle jag till min barnmorska på vanlig undersökning. Allt såg bra ut men jag berättade att jag haft värkar under natten så hon undersökte mig men jag hade inte öppnat mig någonting. Som sagt, smärta helt i onödan. Jag blev ännu mer irriterad så när vi kom hem gick vi ut på långpromenad. Jag hade inga värkar alls längre och började tro att jag kanske skulle få ha bebisen i magen resten av livet :-)

Timmarna gick och jag gick och la mig ganska tidigt, var jättetrött eftersom jag inte sovit något natten innan. Fick väl sova några timmar innan jag vaknade vid två och var kissnödig. Då kände jag första "riktiga" värken, och då bara visste jag att det var på gång. Kändes så intensivt med en gång, gjorde sjukt ont i både mage och rygg. Jag gick och la mig och såg på tv, ville inte väcka Fredrik riktigt än. Men när klockan började närma sig fyra orkade jag inte vara själv längre. Jag väckte Fredrik som flög upp. Värkarna var riktigt intensiva och gjorde så otroligt ont. Jag ringde in till förlossningen igen och de sa likadant som natten innan, jag fick komma när jag kände att jag inte orkade vara hemma längre. Vi ringde till pappa som kom ner och skulle stanna hos Wille. Klockan var väl strax före fem när vi åkte mot Karlstad och i Skåre var vi så nära på att krocka med en älg. Blev livrädd samtidigt som jag var så inne i min egen bubbla att jag knappt orkade bry mig. På radion spelades "Wrecking ball" och det är en låt jag ALLTID kommer få en särskilt känsla i kroppen när jag hör. Att genomgå ett värkarbete gör verkligen otroligt ont och är väldigt svårt att beskriva samtidigt som det är det häftigaste man kan vara med om.

När vi kom fram till Karlstad hade jag om möjligt ännu mer ont. Orkade knappt prata med undersköterskan som tog emot oss utan fick andas igenom värk efter värk. De kom nu ganska tätt men jag kände ändå "ååå nu ska du ut unge". Var liksom inte att jag kände "jag orkar inte" utan jag var mer peppad.

Efter en kort stund kom en barnmorska in och undersökte mig. Jag var så rädd för att jag skulle haft värkar igen utan att öppna mig men när hon undersökt mig visade det sig att jag var öppen 7 cm! Blev otroligt lättad och kände att det värsta var gjort. Bara 3 cm kvar tills helt öppen och jag kände mig återigen riktigt peppad på att detta klarar jag galant.

Barnmorskan frågade vad jag hade tänkt för smärtlindring och jag sa att jag inte kände att jag behövde någon än. Hade jag klarat öppna mig 7 cm hemma utan smärtlindring tyckte jag att jag kunde klara mig en stund till. Men hon höll inte med, hon tyckte jag skulle börja med lustgasen så det gjorde jag. När Wille föddes var lustgasen min bästa vän och det blev nästan likadant denna gången. Kan ju inte direkt påstå att den ger någon som helst bedövning men den gör att man fokuserar på nått annat vilket jag tror kan hjälpa.

Barnmorskan som tog emot oss sa efter undersökningen "jag tror vi kommer ha bebis ute innan klockan sju". Riktigt så fort gick det inte utan när hon gick vid sju kom det två nya barnmorskor in. Kommer så väl ihåg att hon sa "åh vad kul för barnsmorkorna som kommer nu som får vara med om en så fin förlossning direkt på morgonen". En av barnmorskorna var elev, alltså inte färdig så varje undersökning som skulle göras fick göras två gånger för att eleven skulle lära sig också. Helt otroligt jobbigt när man har så ont men hon var så gullig och nästan bad om ursäkt så det gjorde absolut ingenting.

Timmarna gick och jag fortsatte andas lustgas. Provade förlossningspallen och satt där en stund. Fredrik satt bakom mig och höll om mig och det var väldigt skönt för ryggen. Otroligt skönt med en ny ställning. Dock orkade jag inte sitta särskilt länge eftersom jag har så svårt att vara still när jag har så ont. En stund satt jag på pallen men till slut orkade jag inte utan ville bara upp och gå.

Värkstimulerande dropp sattes eftersom inte det ville hända så mycket, bebisen ville inte sjunka ner riktigt och jag började bli trött. Värkarna var hela tiden regelbundna och jag ville bara att det skulle vara över. Droppet sattes i höger arm och jag drar nån gång under en värk ut det så det får sättas på nytt i vänster arm. Efter förlossningen är över frågar jag Fredrik vart allt blod kommer ifrån, hade inte ens märkt att jag dragit ur droppet. Då är man smärtpåverkad ;-)

När klockan är 08.54 står det i mina journaler "patienten börjar bli lite uppgiven". Nu hade det blivit riktigt riktigt jobbigt och jag vet att jag sa flera gånger om och om igen "jag orkar inte mer, ni förstår inte men jag orkar verkligen inte mer". Vet att barnmorskan en gång sa "men Matilda tänkt vad många som säger så till mig, jag vet ju att du orkar mer och kommer klara det här". Men jag hade så svårt att tro henne, trodde inte jag skulle klara av att få ut bebisen själv. Var så trött och hade så ont så ville helst att dom skulle hämta sugklockan och dra ut honom precis som dom gjorde med Wille. Sugklockan var det värsta under min första förlossning, ändå var jag beredd att genomgå det igen för att det skulle vara över.

Klockan närmar sig tio och jag vet att barnmorskan säger att det inte är länge kvar nu. Jag får ny kraft och bara känner att jag ska klara av det. Bebisens hjärtljud går ner så en läkare tillkallas som var med på rummet tills bebisen kom ut. Efter ca 7 timmars värkarbete, varav 4 på förlossningen, många "jag klarar inte detta" och "jag orkar inte mer" kom äntligen lillebror ut! Som vi väntat. På sin storebrors födelsedag och allt. Klockan 10.00 föddes vår Hugo, en 4370g tung och 52 cm lång alldeles perfekt bebis född med endast lustgas. Lyckan var total!

När Hugo äntligen kommit ut tror jag att jag sa säkert 100 gånger "åh va skönt att han är ute, gud vad skönt". Vi låg kvar på förlossningen fram tills klockan 16 samma dag. Åt de fantastiskt goda smörgåsarna och tog världens skönaste dusch. Vi fick åka hem om vi ville men jag var så trött och sliten och vi skulle ändå på läkarundersökning dagen efter så vi valde att checka in på patienthotellet en natt. Var så skönt att få sova ut och Hugo var väldigt sliten och tagen efter förlossningen. Sov nästan hela tiden.

Vi fick besök av mormor och moster på kvällen och de hade köpt med sig mat. Jag fick fruktansvärda eftervärkar så jag låg med frossa på kvällen. Därefter gick jag på panodil och voltaren i några dagar för eftervärkarna ville inte ge med sig.

Och så gick det till när världens bästa Hugo kom till världen. Vår stora lilla bebis.

Förlossningen med Hugo var verkligen underbar! Skulle kunna göra om det samma dag igen. Önskar så att alla som haft en jobbig första förlossning får genomgå en sånhär fin förlossning med för då är det så sjukt mäktigt! Med Wille tyckte jag bara att det var hemskt. Jag var verkligen LIVRÄDD för att behöva gå igenom detta en gång till men nu gick det som en dans. Med Wille hade jag ju i stort sett all bedövning som fanns men nu räckte det med lustgas, kändes väldigt skönt.

Det sjukaste av allt är väl ändå att mina två killar är beräknade samma dag och sedan födda samma dag. Jag var dessutom på ultraljud den 6 maj med båda och fick positivt graviditetstest med båda den 19 januari. Tror nog det är ödet <3

Är så glad och stolt över mina två söner, de är verkligen de finaste som finns och jag verkligen ÄLSKAR att vara mamma. Klart att det är jobbigt ibland men jag tycker faktiskt inte att det är så jobbigt som många säger. Jag tycker det är roligt nästan hela tiden och jag är så glad över att det är Wille & Hugo som kommit till oss. Mina pojkar. <3

2013-12-04 @ 21:30:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

1a advent

Ja denna vecka blev inte alls som jag tänkt. Klagade ju på att vi var sjuka här redan förra veckan men för min del höll det i sig även denna. Började må dåligt i måndags kväll men sen på tisdagen vaknade jag med hög feber och halsontet från helvetet! Ringde till doktorn och ville få en tid eftersom jag var så säker på att det var halsfluss, men de ville att jag skulle vänta för det kunde gå över av sig själv. På onsdagen fick jag dock nog och ringde igen och krävde att få komma in, visste att det skulle bli bättre fort bara jag fick pencillin så jag stod verkligen på mig. Och jag hade faktiskt rätt, det var halsfluss så nu går jag på penicillin i 10 dagar. Inte så jättekul, jag som precis kommit igång med träningen och allt men jag får försöka röra på mig ändå, om än dock väldigt lugnt dessa dagar.

Idag är det 1:e december och 1:a advent. Jag som älskar jul har verkligen sett fram emot december. Älskar allt mys som är nu, man kan tända levande ljus hela dagarna i stort sett, baka massa, och jag har gjort en paketkalender till Wille så han får öppna ett paket varje dag. Mycket populärt i morse när han fick se den även om det var väldigt svårt att förstå att man bara får öppna ett paket om dagen..

Men dagen började vid halv åtta för Hugo, Wille och mig. Pappa Fredrik fick ligga kvar i sängen en stund till eftersom det var han som matat Hugo på natten. Vi öppnade första paketet i kalendern sen såg vi premiären av julkalendern om barna Hedenhös. Tycker den verkar riktigt mysig så den kommer vi absolut följa nu. Wille satt tyst som en mus och tittade så den verkade gå hem hos honom också.

Efter att vi ätit frukost och gjort oss färdiga tog vi på oss ordentligt med kläder och åkte ut till skogen för att hämta lite granris. Eller ja, lite och lite... Hämtade vääldigt mycket om jag ska vara ärlig. Tycker det är så fint att göra i ordning med det, både inne och ute. När vi kom hem satte Fredrik upp blomlådor som jag köpt och jag fyllde dom med granriset.

Sedan åt vi lunch och efter det var det dags för en tur ner på stan för att hälsa på tomten som var där idag när det var skyltsöndag. Wille blev väldigt förskräckt och ville absolut inte gå nära tomten. Vi kikade lite på honom men sen sa Wille att han tyckte vi skulle "åka hem stället" mao åka hem istället. Vi tog dock en liten tur på stan ändå men sen åkte vi hem ganska tidigt. Blåste så extremt mycket så det var verkligen inge skönt ute.

Imorgon ska Wille på dagis och jag och Hugo ska på mammasamtal på bvc kl 11. Han ska väl dessutom vägas och mätas, alltid lika spännande att se hur han växer. Tycker han är såå stor redan!

Men nu ska Hugo få sitt sista kvällsmål och jag ska borsta tänderna, sen tar vi nog kvällen här. :)

Kram & godnatt

2013-12-01 @ 22:56:08 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()