AllmäntFörlossningsberättelse
Den 7/10 vid 10-tiden på morgonen vaknade jag av en smärta jag inte kände igen. Jag förstod inte då att det var på gång. Jag gick upp, gick ut med hundarna och kände smärtan om och om igen. Började lägga märke till att det var en återkommande smärta som avtog några minuter emellanåt. Magen blev verkligen stenhård och det gjorde så ont så ofta så det var då jag förstod att det faktiskt kanske var dags. Jag tog några panodil för att se om det avtog, men det gjorde det inte. Åt frukost så gott jag kunde, var inte så sugen direkt och gick därefter ut med hundarna. Värkarna höll i sig och ville inte avta. Var uppe och gick hela tiden då jag tyckte det var jobbigt att bara sitta ned.
Fredriks föräldrar kom och hälsade på och jag tror de märktes på mig att jag inte mådde så bra. Jag ringde in till förlossningen vid 15-tiden och förklarade hur jag upplevde allt, berättade att jag gått 7 dagar över tiden och så vidare. De sa att jag fick komma in om jag ville, men att jag kunde ta två panodil till och ta en dusch för att se om det forstatte lika intensivt. Skulle dessutom försöka sova några timmar, skulle det skulle vara förlossning på g behövde jag alla krafter jag kunde få.
Att sova var däremot helt omöjligt. Hade dessutom sovit dåligt under natten så jag var trött. Men värkarna gjorde alldeles för ont för att jag skulle kunna somna.
Timmarna gick och det blev kväll. Fredriks föräldrar tog med sig Dixon och Mayia när de åkte hem, så vi inte behövde fundera på hundvakt till dem. Jag och Fredrik satte oss och såg på Idol. Han åkte och köpte mat på MC Donlads eftersom vi inte orkade laga någon mat. Jag förstod att efter 10 timmar med värkar var det nog snart dags så jag började packa det sista i BB-väskan och la mig sen i soffan med en värmedyna över magen och ryggen. Värkarna kom allt oftare och jag insåg att vi snart skulle behöva åka in. Fredrik började bli lite otålig (säkert nervös) och sa "ska vi åka in eller inte?" Haha.
Till slut, vid 22 tiden ringde jag in till förlossningen igen och sa att värkarna inte avtagit, snarare kommit oftare och oftare (ungefär 5 min mellan varje värk.) Vi har ju dessutom 7 mil att åka för att komma till sjukhuset så de tyckte vi skulle komma in. Jag ringde till alla de närmaste och sa att vi är på väg in till sjukhuset, men sa att de inte skulle säga till så många ifall vi skulle bli hemskickade igen.
Bilresan till Karlstad gick ganska bra. Hade på max rumpvärme vilket var väldigt skönt för ryggen. Började bli nervös, inte för att förlossningen kanske var nära, snarare för att vi skulle bli hemskickade. När vi kom in till karlstad var kl runt 23.10. En undersköterska mötte upp oss och visade in oss till rum 8. Sen satte de på ctg på magen och vi kunde där se värkarna, hur ofta de kom och hur starka de var. Därefter kom en barnmorska in och skulle känna hur öppen jag var. Jag hade öppnat mig 4 cm och barnmorskan sa "du har jobbat på bra hemma du". Min första fråga var "Så vi behöver inte åka hem?" Barnmorskan svarade "Åka hem? Nä, ni ska inte åka hem förrän vi fått ut bebis". ÅH! Det var så sköönt!
Timmarna gick men det hände inte så mycket. Barnmorskan kom in och skulle känna om jag öppnat mig mer men det hade jag inte gjort. Otroligt jobbigt eftersom jag hade så himla ont. Barnmorskan sa att hon kunde känna bebisens huvud och Fredrik frågade "kunde du känna om han hade nå hår?" "Ja det hade han allt" sa hon. Jag tyckte det var så gulligt att han tänkte på det. Han trodde väl att Wille också skulle vara skallepär eftersom han var det själv.
Jag gick fram och tillbaka i förlossningsrummet med morgonrocken över huvudet (fråga mig inte varför) och andades igenom värkarna som kom med typ 2-3 minuters mellanrum. Ibland satte jag mig ned på en stol. Då slumrade jag till, vaknade sen när en värk kom. Andades igenom den och slumrade sen till igen i ungefär tre minuter. Jag tyckte det gjorde sjukt ont men ville ändå inte ha någon smärtlindring riktigt än. Jag sköt fram det så länge jag kunde. Barnmorskan frågade "Ska vi börja med lite smärtlindring nu då?" Och jag svarade hela tiden "Nej jag står ut ett litet tag till."
De bestämdes att de skulle ta hål på hinnorna och detta gjordes 04.20 på natten. Efter detta kom sammandragningarna oftare och gjorde ännu mer ont. Fruktansvärt ont. Fyyyfabian. Jag började andas lustgas och både barnmorskan och Fredrik tyckte jag skjutit fram smärtlindringen tillräckligt länge så vi bestämde att en epidural skulle läggas.
Vid 05.15 kom en läkare in och la epidural. Läkaren bad mig skjuta rygg men jag var så smärtpåverkad att jag fatta verkligen inte vad han mena. Jag sjönk ihop istället och dom fick förklara flera gånger hur jag skulle göra, haha. Jag tror epiduralen var det jag var mest nervös inför förlossningen men den kändes knappt alls. Var liksom inne i min egna bubbla så jag brydde mig inte alls om vad de gjorde, bara de kunde lindra smärtan lite. Tyckte att epiduralen hjälpte lite, men inte alls lika mycket som jag trodde den skulle göra. Jag blev lite mer "med" efter epiduralen, kunde liksom prata med Fredrik för första gången på många timmar. Men detta varade bara i 1 timme ungefär. Hade fortfarande väldigt ont och jag fortsatte andas lustgas.
Efter en stund fick jag in toastol då jag inte kunde gå på toa. Kunde dock inte kissa hur mycket jag än försökte så de fick tappa blåsan. Vid det här laget ( 07.37) var jag helt öppen. Allt detta är som i en dvala för mig, kommer inte ihåg allt utan har förlossningsjournaler jag får titta på.
Vid 10.15 började jag krysta. Och det är precis som alla säger, det känns ungefär som att man ska bajsa på sig. Ja sa flera gånger "det känns som jag är skitnödig" och då svarade de "ja men det är så det ska kännas". Haha. Att krysta tyckte jag var sjuuukt jobbigt. Var så trött efter att ha varit vaken 24 timmar och sovit dåligt natten innan att jag trodde jag skulle svimma. Jag lyckades få ur mig "Jag orkar inget mer nu, jag tror jag dör snart". Blev irriterad på en undersköterska som klagade på hur jag andades lustgasen. Hade lust att säga nått otrevligt men jag lyckades hålla det inom mig. Hon sa liksom inte "om du andas såhär istället..." utan mer "Men Matilda du ska inte andas sådär blablabla..."
Till slut bestämdes det att jag behövde hjälp av en sugklocka. Jag var så uppe i all smärta att jag då inte brydde mig, ville bara ha ut bebisen. Blev dock väldigt skärrad när jag såg att det helt plötsligt var jättemycket folk i rummet. Jag som sett på program som "en unge i minuten" och alltid tyckt det lugnat mig att se att det typ bara är två-tre personer med under förlossningen. Nu var det två undersköterskor, en barnmorska, en gynläkare, en barnläkare och den läkaren som skötte sugklockan. DÅ blev jag rädd och tänkte att nått hemskt skulle hända.
Sugklockan gjorde så sjukt ont. Finns inga ord som kan beskriva smärtan så jag tänker inte ens försöka. Vet att jag återigen sa till läkaren "det känns som jag bajsar på mig!!" och han sa lite skämtsamt "nej det är inte bajs, det är bebis. Men det börjar ju i alla fall på samma bokstav, höhö" Och så skrattade han. Jag som fortfarande var irriterad på undersköterskan som kommenterade allt med en otrevlig ton tyckte det var så skönt att doktorn hade så torr humor, precis som mig. Så jag lyckades skratta till mellan två krystningar.
Efter många krystningar, mycket slit och många "jag tror jag dör" kom till slut världens finaste Wille ut. Klockan var då 12.18, han vägde 3540 gram, var 51 cm lång och 34 cm runt huvudet. Tårarna rann på både mig och Fredrik, det var världens mäktigaste känsla. Jag låg och väntade på "det första skriket" som aldrig kom. Wille var lite hängig och tagen (tror jag det, efter allt han varit med om) och jag hann bli lite orolig. Barnläkaren undersökte honom och allt såg bra ut, han fick dock lite syrgas för att underlätta andningen. Han låg på mitt bröst länge länge och vi ringde runt till alla och berättade att det äntligen var klart. Vi hade inte pratat med någon sen vi åkte in till förlossningen så jag tror det var många som satt och väntade på samtal. Wille var efter ett tag fortfarande hängig så barnläkaren tillkallades igen. Han hade blivit lite blek när han låg på mitt bröst. Läkaren undersökte honom men allt såg bra ut. Väääldigt skönt. Vi låg kvar på förlossningen i några timmar och fick de berömda smörgåsarna. Världens godaste smörgåsar! Wille provade amma och det gick väldigt bra. Han tog ett bra grepp och sög bra direkt. Barnmorskan var impad ;-)
Efter några timmar med Wille på bröstet skulle jag ta den efterlängtade duschen. Åh guuuud vad skönt det var! Troligtvis den skönaste duschen någonsin. Skulle kunnat duscha hur länge som helst men det ville jag ju såklart inte. Ville ju bara in till vår fina bebis igen!
När jag duschat packade vi ihop väskan och väntade på någon som skulle följa oss till avdelning 11. Eftersom Wille blev utdragen med sugklocka skulle han ha en supp (panodil) var 6:e timme i48 timmar och det var därför vi fick bo på avd 11 istället för patienthotellet.
Jag satte upp en blå nål på tavlan för födda bebisar och sen gick vi till avdelning 11. Fredrik bar Wille och det syndes direkt vilken stolt pappa han var. Barnmorskan som följde oss till avdelning 11 sa "Vi kanske ses igen någongång" Och jag svarade ganska snabbt "nä det blir inte på många många år du". Då frågade hon "tyckte du det var hemskt" och jag svarade snabbt "jaaaa". Då ville hon komma med en tröstande kommentar "första gången är alltid värst och nu har du ju den gjord." Höhö jotack.
På avdelning 11 bodde vi sedan i två nätter. Jag sov max en timme sammanlagt första natten. Jag var otroligt trött men klarade liksom inte av att somna. Ville bara ligga och titta på finaste Wille. Andra natten kom en sköterska in och nästan tvingade mig att sova. Hon bäddade ner mig och Wille i sängen tillsammans och då fick vi sova några timmar ihop. Jag var verkligen helt slut.
Vi fick besök på både lördag och söndag och alla tyckte att Wille var så fin! Innan vi åkte hem var vi tvugna att vänta på att klockan skulle bli 12.18 (48 timmar efter att han fötts) så de kunde göra pku-provet. När det var gjort packade vi ihop och for hem. Det var otroligt skönt att komma hem men samtidigt lite skrämmande. Detta var verkligen vår bebis och nu var han vårt ansvar. Kändes otroligt stort och mäktigt.
Så gick det till när världens bästa unge, Wille Fredrik Eklöw Christiansson kom till världen en solig höstdag i oktober <3
Såhär i efterhand kan jag säga att trots att jag var inställd på att det skulle göra otroligt ont gjorde det om möjligt ännu ondare. Jag tyckte det var sjukt jobbigt, men en stor anledning till det var säkert att jag inte sovit nästan något och hade så lite energi. Det var dessutom en lång förlossning där det inte ville hända så mycket.
Nog för att förlossningen var jobbig men den första tiden efter var lika jobbig den. Man gick som en zoombie. Orkade inte kissa utan att det sved nått så in i norden, hade ont överallt, amningen gjorde SÅ ont i början och allt var jobbigt. MEN! Jag skulle ändå göra om detta 1000 gånger när jag ser vilken fin belöning jag fick.
Wille är så värd varenda bristning, kilo jag gick upp, äcklig värk jag andades igenom och alla dagar av smärta efter förlossningen. Det är skitsaker mot all den kärlek jag känner till honom.
Fredriks föräldrar kom och hälsade på och jag tror de märktes på mig att jag inte mådde så bra. Jag ringde in till förlossningen vid 15-tiden och förklarade hur jag upplevde allt, berättade att jag gått 7 dagar över tiden och så vidare. De sa att jag fick komma in om jag ville, men att jag kunde ta två panodil till och ta en dusch för att se om det forstatte lika intensivt. Skulle dessutom försöka sova några timmar, skulle det skulle vara förlossning på g behövde jag alla krafter jag kunde få.
Att sova var däremot helt omöjligt. Hade dessutom sovit dåligt under natten så jag var trött. Men värkarna gjorde alldeles för ont för att jag skulle kunna somna.
Timmarna gick och det blev kväll. Fredriks föräldrar tog med sig Dixon och Mayia när de åkte hem, så vi inte behövde fundera på hundvakt till dem. Jag och Fredrik satte oss och såg på Idol. Han åkte och köpte mat på MC Donlads eftersom vi inte orkade laga någon mat. Jag förstod att efter 10 timmar med värkar var det nog snart dags så jag började packa det sista i BB-väskan och la mig sen i soffan med en värmedyna över magen och ryggen. Värkarna kom allt oftare och jag insåg att vi snart skulle behöva åka in. Fredrik började bli lite otålig (säkert nervös) och sa "ska vi åka in eller inte?" Haha.
Till slut, vid 22 tiden ringde jag in till förlossningen igen och sa att värkarna inte avtagit, snarare kommit oftare och oftare (ungefär 5 min mellan varje värk.) Vi har ju dessutom 7 mil att åka för att komma till sjukhuset så de tyckte vi skulle komma in. Jag ringde till alla de närmaste och sa att vi är på väg in till sjukhuset, men sa att de inte skulle säga till så många ifall vi skulle bli hemskickade igen.
Bilresan till Karlstad gick ganska bra. Hade på max rumpvärme vilket var väldigt skönt för ryggen. Började bli nervös, inte för att förlossningen kanske var nära, snarare för att vi skulle bli hemskickade. När vi kom in till karlstad var kl runt 23.10. En undersköterska mötte upp oss och visade in oss till rum 8. Sen satte de på ctg på magen och vi kunde där se värkarna, hur ofta de kom och hur starka de var. Därefter kom en barnmorska in och skulle känna hur öppen jag var. Jag hade öppnat mig 4 cm och barnmorskan sa "du har jobbat på bra hemma du". Min första fråga var "Så vi behöver inte åka hem?" Barnmorskan svarade "Åka hem? Nä, ni ska inte åka hem förrän vi fått ut bebis". ÅH! Det var så sköönt!
Timmarna gick men det hände inte så mycket. Barnmorskan kom in och skulle känna om jag öppnat mig mer men det hade jag inte gjort. Otroligt jobbigt eftersom jag hade så himla ont. Barnmorskan sa att hon kunde känna bebisens huvud och Fredrik frågade "kunde du känna om han hade nå hår?" "Ja det hade han allt" sa hon. Jag tyckte det var så gulligt att han tänkte på det. Han trodde väl att Wille också skulle vara skallepär eftersom han var det själv.
Jag gick fram och tillbaka i förlossningsrummet med morgonrocken över huvudet (fråga mig inte varför) och andades igenom värkarna som kom med typ 2-3 minuters mellanrum. Ibland satte jag mig ned på en stol. Då slumrade jag till, vaknade sen när en värk kom. Andades igenom den och slumrade sen till igen i ungefär tre minuter. Jag tyckte det gjorde sjukt ont men ville ändå inte ha någon smärtlindring riktigt än. Jag sköt fram det så länge jag kunde. Barnmorskan frågade "Ska vi börja med lite smärtlindring nu då?" Och jag svarade hela tiden "Nej jag står ut ett litet tag till."
De bestämdes att de skulle ta hål på hinnorna och detta gjordes 04.20 på natten. Efter detta kom sammandragningarna oftare och gjorde ännu mer ont. Fruktansvärt ont. Fyyyfabian. Jag började andas lustgas och både barnmorskan och Fredrik tyckte jag skjutit fram smärtlindringen tillräckligt länge så vi bestämde att en epidural skulle läggas.
Vid 05.15 kom en läkare in och la epidural. Läkaren bad mig skjuta rygg men jag var så smärtpåverkad att jag fatta verkligen inte vad han mena. Jag sjönk ihop istället och dom fick förklara flera gånger hur jag skulle göra, haha. Jag tror epiduralen var det jag var mest nervös inför förlossningen men den kändes knappt alls. Var liksom inne i min egna bubbla så jag brydde mig inte alls om vad de gjorde, bara de kunde lindra smärtan lite. Tyckte att epiduralen hjälpte lite, men inte alls lika mycket som jag trodde den skulle göra. Jag blev lite mer "med" efter epiduralen, kunde liksom prata med Fredrik för första gången på många timmar. Men detta varade bara i 1 timme ungefär. Hade fortfarande väldigt ont och jag fortsatte andas lustgas.
Efter en stund fick jag in toastol då jag inte kunde gå på toa. Kunde dock inte kissa hur mycket jag än försökte så de fick tappa blåsan. Vid det här laget ( 07.37) var jag helt öppen. Allt detta är som i en dvala för mig, kommer inte ihåg allt utan har förlossningsjournaler jag får titta på.
Vid 10.15 började jag krysta. Och det är precis som alla säger, det känns ungefär som att man ska bajsa på sig. Ja sa flera gånger "det känns som jag är skitnödig" och då svarade de "ja men det är så det ska kännas". Haha. Att krysta tyckte jag var sjuuukt jobbigt. Var så trött efter att ha varit vaken 24 timmar och sovit dåligt natten innan att jag trodde jag skulle svimma. Jag lyckades få ur mig "Jag orkar inget mer nu, jag tror jag dör snart". Blev irriterad på en undersköterska som klagade på hur jag andades lustgasen. Hade lust att säga nått otrevligt men jag lyckades hålla det inom mig. Hon sa liksom inte "om du andas såhär istället..." utan mer "Men Matilda du ska inte andas sådär blablabla..."
Till slut bestämdes det att jag behövde hjälp av en sugklocka. Jag var så uppe i all smärta att jag då inte brydde mig, ville bara ha ut bebisen. Blev dock väldigt skärrad när jag såg att det helt plötsligt var jättemycket folk i rummet. Jag som sett på program som "en unge i minuten" och alltid tyckt det lugnat mig att se att det typ bara är två-tre personer med under förlossningen. Nu var det två undersköterskor, en barnmorska, en gynläkare, en barnläkare och den läkaren som skötte sugklockan. DÅ blev jag rädd och tänkte att nått hemskt skulle hända.
Sugklockan gjorde så sjukt ont. Finns inga ord som kan beskriva smärtan så jag tänker inte ens försöka. Vet att jag återigen sa till läkaren "det känns som jag bajsar på mig!!" och han sa lite skämtsamt "nej det är inte bajs, det är bebis. Men det börjar ju i alla fall på samma bokstav, höhö" Och så skrattade han. Jag som fortfarande var irriterad på undersköterskan som kommenterade allt med en otrevlig ton tyckte det var så skönt att doktorn hade så torr humor, precis som mig. Så jag lyckades skratta till mellan två krystningar.
Efter många krystningar, mycket slit och många "jag tror jag dör" kom till slut världens finaste Wille ut. Klockan var då 12.18, han vägde 3540 gram, var 51 cm lång och 34 cm runt huvudet. Tårarna rann på både mig och Fredrik, det var världens mäktigaste känsla. Jag låg och väntade på "det första skriket" som aldrig kom. Wille var lite hängig och tagen (tror jag det, efter allt han varit med om) och jag hann bli lite orolig. Barnläkaren undersökte honom och allt såg bra ut, han fick dock lite syrgas för att underlätta andningen. Han låg på mitt bröst länge länge och vi ringde runt till alla och berättade att det äntligen var klart. Vi hade inte pratat med någon sen vi åkte in till förlossningen så jag tror det var många som satt och väntade på samtal. Wille var efter ett tag fortfarande hängig så barnläkaren tillkallades igen. Han hade blivit lite blek när han låg på mitt bröst. Läkaren undersökte honom men allt såg bra ut. Väääldigt skönt. Vi låg kvar på förlossningen i några timmar och fick de berömda smörgåsarna. Världens godaste smörgåsar! Wille provade amma och det gick väldigt bra. Han tog ett bra grepp och sög bra direkt. Barnmorskan var impad ;-)
Efter några timmar med Wille på bröstet skulle jag ta den efterlängtade duschen. Åh guuuud vad skönt det var! Troligtvis den skönaste duschen någonsin. Skulle kunnat duscha hur länge som helst men det ville jag ju såklart inte. Ville ju bara in till vår fina bebis igen!
När jag duschat packade vi ihop väskan och väntade på någon som skulle följa oss till avdelning 11. Eftersom Wille blev utdragen med sugklocka skulle han ha en supp (panodil) var 6:e timme i48 timmar och det var därför vi fick bo på avd 11 istället för patienthotellet.
Jag satte upp en blå nål på tavlan för födda bebisar och sen gick vi till avdelning 11. Fredrik bar Wille och det syndes direkt vilken stolt pappa han var. Barnmorskan som följde oss till avdelning 11 sa "Vi kanske ses igen någongång" Och jag svarade ganska snabbt "nä det blir inte på många många år du". Då frågade hon "tyckte du det var hemskt" och jag svarade snabbt "jaaaa". Då ville hon komma med en tröstande kommentar "första gången är alltid värst och nu har du ju den gjord." Höhö jotack.
På avdelning 11 bodde vi sedan i två nätter. Jag sov max en timme sammanlagt första natten. Jag var otroligt trött men klarade liksom inte av att somna. Ville bara ligga och titta på finaste Wille. Andra natten kom en sköterska in och nästan tvingade mig att sova. Hon bäddade ner mig och Wille i sängen tillsammans och då fick vi sova några timmar ihop. Jag var verkligen helt slut.
Vi fick besök på både lördag och söndag och alla tyckte att Wille var så fin! Innan vi åkte hem var vi tvugna att vänta på att klockan skulle bli 12.18 (48 timmar efter att han fötts) så de kunde göra pku-provet. När det var gjort packade vi ihop och for hem. Det var otroligt skönt att komma hem men samtidigt lite skrämmande. Detta var verkligen vår bebis och nu var han vårt ansvar. Kändes otroligt stort och mäktigt.
Så gick det till när världens bästa unge, Wille Fredrik Eklöw Christiansson kom till världen en solig höstdag i oktober <3
Första kortet tillsammans
Såhär i efterhand kan jag säga att trots att jag var inställd på att det skulle göra otroligt ont gjorde det om möjligt ännu ondare. Jag tyckte det var sjukt jobbigt, men en stor anledning till det var säkert att jag inte sovit nästan något och hade så lite energi. Det var dessutom en lång förlossning där det inte ville hända så mycket.
Nog för att förlossningen var jobbig men den första tiden efter var lika jobbig den. Man gick som en zoombie. Orkade inte kissa utan att det sved nått så in i norden, hade ont överallt, amningen gjorde SÅ ont i början och allt var jobbigt. MEN! Jag skulle ändå göra om detta 1000 gånger när jag ser vilken fin belöning jag fick.
Wille är så värd varenda bristning, kilo jag gick upp, äcklig värk jag andades igenom och alla dagar av smärta efter förlossningen. Det är skitsaker mot all den kärlek jag känner till honom.
Wille myser hos mig i sängen på sjukhuset
Kommentarer
Trackback
Onsdag 
